Vi har pratat med Lina Thomsgård, chefen och medgrundaren till Stockholms Kvinnohistoriska om fördelarna med att driva ett mobilt museum och om kulturens framtid.[vc_single_image image=”1129″]Berätta om Stockholms Kvinnohistoriska!
– Vi är ett nystartat, annorlunda museum som ska göra kvinnors historia till en del av allmänbildningen, eftersom kunskapsluckorna där är enorma. Vi ska inte ha en egen permanent byggnad utan istället genomsyra hela staden för att nå ut till nya målgrupper och använda de fantastiska, vackra lokaler som redan finns. I samverkan med andra ska vi tillgängliggöra relevanta, lärorika historier där – och på gator, torg och tunnelbana – och utforska komplexa frågor om samlingar, arkivering och dokumentation för att se vilken roll ett museum kan spela i samhället idag. Våra medlemmar är en fantastisk och brokig skara museer, arkiv, forskarföreningar, kulturproducenter och teaterscener som på olika sätt vill bidra.
Finns det några nackdelar med att ni inte finns på en fast plats?
– Vi kommer att få jobba hårdare och mer finurligt med kommunikation för att folk ska hitta oss där vi är just nu – men det är ju 2019. Folk i alla generationer lever sina liv via sociala kanaler, rekommendationer, events och maps. Vår mobilitet gör att vi kan vara kreativa, fria och flexibla, för att inte tala om hur kostnadseffektivt vi kan verka, och på samma gång dra nya målgrupper till befintliga etablissemang.
Hur arbetar ni för att nå en publik som inte upplever sig ha tillträde till alla konstrum?
– Vår röda tråd är ju kvinnors historia, ett ämne som är enormt stort och där det finns något för alla, och då menar jag verkligen alla. När vi under invigningsmånaden bjöd in Rafaela Stålbalke att berätta om Mazahr Makatemele, “den första svarta kvinnan i Kalmar” blev intresset helt enormt och vi fick flytta hela samtalet till gigantiska Katarina kyrka. Många som kom hade aldrig varit där förut men uttryckte en enorm glädje över att höra en historia de kunde känna igen sig i berättas i ett så pampigt, själfullt rum. Samma sak när vi ordnade föreläsning om kvinnor och satanism under sekelskiftet, då sprängde vi nästan Södra Teaterns bar, flera hundra kom. Med kunskap som lockbete, i smala specifika ämnen som engagerar, eller bredare anslag som drar större publik, kan vi skapa synergier genom att flytta till lokaler som inte alla varit i förut – och vem vet, kanske kommer de tillbaka därefter?
Hur upplever du att responsen på Stockholms Kvinnohistoriska varit?
– Enastående, vi är så jävla glada. Från alla tusentals besökare i vår lilla invigningslokal – de har kommit ifrån hela staden och i alla åldrar – till samarbetspartners och folk i pressen. Alltifrån ledarskribenter till förskolelärare och influencers verkar ha hittat något som intresserar dom, precis som vi hade hoppats. Och genom vårt vansinniga program under mars lyckades vi nå ut till närmare 200 000 personer i sociala medier, utan några marknadsföringspengar.
Hur ser Stockholms Kvinnohistoriska ut om fem år? Vad är er vision?
– Det får du fråga mig om två veckor när vi haft utvärdering och årsstämma. Vi har redan lärt oss fantastiskt mycket om vad vi gör bäst och var vi behövs mest och det är vad vi ska fokusera på. Metodutveckling, strukturförändring och innovativa samarbeten som leder till inspirerande, bildande, modig, smart och lattjo kulturverksamhet för stockholmarna och stadens besökare. Vårt samarbete med Kulturhuset Stadsteatern, Kvarterets Kvinnor, är ett exempel på ett väldigt lyckat projekt vi gärna gör mer av.
Du har varit programledare för Kobra, grundat Rättviseförmedlingen, släppt bok, tillsammans med Björn Hedensjö gör du podden Dumma människor, och nu är du chef och medgrundare för Stockholms Kvinnohistoriska. Finns det något kvar på göra-innan-jag-dör-listan?
– Nä. För första gången har jag ett jobb som jag gärna stannar på tills jag trillar av pinn, tack vare en fantastisk organisation och ett makalöst team. Historiskt härligt för mig, faktiskt!
Är det något, utöver större kvinnlig representation, du känner att Sveriges kulturvärld kan göra bättre?
– Utöver en utrensning av gamla tystnadskulturer och samtal som kan bryta handlingsförlamning ser jag med stor spänning fram emot alla effekter av detta röriga år 2019 med scener som tillfälligt stänger ner och flyttar ut i stan. Större rörlighet, nya möten och mer kreativitet hoppas jag blir följden för stockholmarna.
Din bok En annan historia gick det riktigt bra för – och det med rätta! Skriver du på något nu?
– Haha, fanken vad roligt att höra! Jag är så stolt över att vi fick ihop den, ett sånt där helt ogörbart projekt egentligen, med 51 skribenter, men fan vad bra det blev och gensvaret är fortfarande så otroligt fint. Har fått resa över hela landet och prata om den. Och nej, jag skriver inte på något nu. Hinner absolut inte! Det finns det lyckligtvis andra som gör det så mycket bättre.
Kult är trogna Dumma människor-lyssnare. Hur kommer ni fram till era ämnen?
– Vi har en lista på säkert fler än 100 ämnen som vi vill ta upp, och dessa är hämtade från roliga forskningsexempel men oftast vardagen (“varför blir jag så FÖRBANNAD nu, vad handlar det om?”, “Varför skickade jag just fem sms på raken till någon som inte svarar, vad pågår här?”). Men nu har våra fantastiska lyssnare börjat höra av sig med tips också. En skrev precis om oviljan att plugga till prov som ett uppror mot auktoriteter, något jag verkligen känner igen mig i! Det blir ett avsnitt i nästa säsong tror jag.
I varje nyhetsbrev ger Kultfolket tre kulturtips var. Vad vill du tipsa om just nu?
– Åh, tillåt mig vara riktigt jävig här och tipsa om:
-
- “Kvarterets Kvinnor” på Kulturhuset Stadsteatern, fantastiska bilder, föremål ur samlingar och Stockholms historia på ett nytt sätt.
- Utställningen “En kvinnas röst” på Hallwylska museet, Stockholms första kvinnohistoriska museum om man ska vara petig.
- Botkyrka konsthall som inviger de nya lokalerna i Fittja med utställningen Härifrån 18 maj.
Tack Lina!
