”Hatet är en ny företeelse, inympad idioti” säger författaren Fredrik Ekelund, som varit fotbollsfrälst i hela sitt liv och mest finner kärlek och gemenskap på läktarna. Men hans mailväxling med Karl Ove Knausgård under VM 2006 var nog strået vassare än den med Culte-redaktionen, om vi tolkar honom rätt.[vc_single_image image=”752″]Vi börjar mjukt: Varför tycker du om fotboll?
– Jag har spelat fotboll sedan jag var fyra år och spelar fortfarande. För min del handlar det om kärleken till själva bollen, ren magi. Och jag kunde när jag var liten känna bollens närvaro vid min sida även när någon boll inte fanns i närheten av mig rent fysiskt. En gåta i viss mening men en mycket vacker sådan som går tillbaks på människans historiska vilja och förmåga till lek (”Homo ludens”) och där bollen med sin runda kropp alltid varit en utmaning för oss människor, den ultimata leksaken.
Är fotboll en form av kultur?
– Ja, det tycker jag, i den meningen att den är en form av idrottskultur, en form av många. I en mening menar jag att den har släktskap med dansen, en djupt folklig kultur alltså men att upprätta något slags motsättning till poesi, litteratur, musik känns bara onödigt och ofruktbart. Det är olika former av kulturer, helt enkelt. De växer på olika ställen i samhället. Men medan poesin, litteraturen och konsten är en omistlig del av det humanistiska arv som skapar skillnad mellan civilisation och barbari, hör fotbollen inte nödvändigtvis hemma där eftersom den ju, som bekant, dyrkas även av ’barbarer’.
…är kultur en form av fotboll? Skoja bara. Men varför gillar kulturvärlden fotboll så mycket, jämfört med säg innebandy eller hockey? Det finns liksom ingen utgiven brevväxling mellan Athena Farrokhzad och Elis Burrau om innebandy, och lär aldrig komma?
– Fotbollen har inte alltid gillats av kulturvärlden, inte i Sverige. I Brasilien och många andra länder har det alltid varit så. Hos oss spelade Ivar Los olyckliga pamflett ”Jag tvivlar på idrotten” år 1927 en olycklig roll med sitt förakt för fotboll och idrott, något som spred sig hos många svenska författare. Det var först med P-O Enqvist på sextiotalet, Erik Bengtssons ”Heja röda, vita laget!” och kanske min och Ulf Peter Hallbergs bok om VM i Italien 1990 som saker och ting kom att förändras. Då gick det fort och nu skyltar i stort sett ”alla” med sin kärlek till fotbollen. Att det är just fotbollen handlar om att det är världens mest populära sport, helt outstanding, en sport för alla överallt, helt enkelt, fattiga och rika, snälla, dumma, korkade. Alla.
Att gå på fotboll i Sverige innebär ofta att man får höra och se saker som inte anses okej utanför arenan. Domaren är ”en blind jävla idiot”, motståndarbacken ”en jävla fjolla” och målvakten från Nigeria får bananer kastade efter sig. Vad är detta?
– Jag tycker att läktarkulturen blivit bättre, åtminstone i Malmö, där klacken bedrivit ett bra arbete mot rasism och dumheter men visst, då och då, hör man förfärande saker från folk som normalt sett inte skulle skrika det de skriker. Handlar om kollektivitet, ett slags anonymitet i massan, som gör att omdömet brister, en intressant förskjutning från ansvar till icke-ansvar, individen som gömmer sig i flocken och tror sig komma undan sitt ansvar där igenom.
Ser du något positivt med att fotbollsarenor är platser där människor får utlopp för saker de inte kan göra och säga ostraffat på kontoret?
– Ja, visst är det positivt med fotbollsarenor, framför allt i en alltmer sekulariserad tid där individen alltmer hamnar i fokus: JAG, JAG, JAG. Fotbollsarenorna bjuder in till en fantastisk gemenskap med sång, hejaramsor och engagemang. Att vissa utnyttjar den kollektiva glädjen till att kläcka ur sig idiotiska saker är baksidan av det hela, men något som kan bekämpas av en medveten och engagerad publik, att ge svar på tal direkt. Det har jag gjort flera gånger, det handlar om civilkurage.
Vilka känslor är du ute efter när du går på matcher?
– Gemenskap, en ”blå” sådan med det gäng jag alltid står med, men också samvaron med de andra i klacken. Oftast en härlig och rolig känsla som, så klart, betingas av spelarnas prestationer på plan.
Vem blir du på fotbollsläktaren?
— Den stora skillnaden är sången, att få sjunga för fulla lungor tillsammans med många, en underbar känsla, inte mist eftersom musik är en stor del av mitt liv.
Som en supporter som går på matcher, men inte skriker ”jävla bög” så fort tillfälle ges: legitimerar man genom sin närvaro ett system och en arena där sådana saker kan få fortgå?
– Nej, det gör man inte. Men man bör ta striden mot idiotin när den visar sitt fula ansikte.
Supporterkultur präglas ibland av starkt hat, men också stark kärlek. Måste de känslorna hänga ihop, på något yin och yang-vis? Blir summan av känslorna svagare om man bara känner en del?
– Absolut inte. Det finns inget yin och yang här alls. Hatet på läktarna är en relativt ny födelse (England på sjuttiotalet) och när jag började gå på MFFs matcher på sextiotalet fanns det inte tillstymmelse till hat. I Rio ser man supportrarna till Vasco och Flamengo gå tillsammans till arenan trots att de inte direkt gillar motståndarlagets emblem och historia. Hatet är en ny företeelse, inympad idioti som ironiskt nog ofta uppmuntras av medierna, som alltid blåser upp rivaliteten mellan HIF och MFF till enorma höjder, till exempel, vilket triggar igång unga killar som då får sin ’Den Andre’ att rikta sin oförlösta tonårsaggressionsenergi mot.
Om fotbollsarenorna bara blev en plats för kärlek och mys, barnfamiljer och Gott och blandat-påsar (vilket många propagerar för att de borde bli): tror du en del av nerven kring sporten och matcherna skulle försvinna?
– Absolut inte. Det finns underbara möjligheter att med humor, t ex, ’attackera’ motståndarklacken, humor utan hat. Ett lysande exempel var för några år sedan när Tina Nordström var hela Sveriges älsklingskock. Hon är som bekant helsingborgare och Malmö FF mötte HIF på Olympia, HIF gick mot seger och MFF-klacken blev allt mer pressad då den plötsligt började skandera: ’Tina lagar dålli mat! Tina lagar dålli mat!’. Underbart!
När man är supporter till en klubb går man in i en grupptillhörighet. Det öppnar en grupp, men stänger dörren till andra?
– Så klart. Men olikhet är en del av den mänskliga kulturen. Jan Ersa och Per Persa*. Problemet börjar när den ene anser sig står över den andre på alla plan, det är nationalismens och i slutänden fascismens startpunkt men att bejaka sin identitet, etniskt, kulturellt, fotbollsmässigt, är bara en del av att bli människa, att hitta sig själv, helt enkelt.
Under VM i RIO mailväxlade du med Karl Ove Knausgård om fotboll. Var denna korrespondens bättre eller sämre?
– Det blev en fantastisk bok, nu översatt till elva språk, och det blev en av de roligaste sakerna jag gjort som författare, att få skriva helt fritt med utgångspunkt från allt som fotbollen och ett VM kan inspirera till. Och att varje morgon i Rio få vakna med ett nytt brev från Knausgård, en av vår tids bästa och intressantaste författare, det kändes som ett privilegium.
Vilka vinner Allsvenskan i år?
– Den enda riktigt dumma frågan, haha! ”Tyvärr” blir det Malmö FF igen. Med mitt tyvärr menar jag att svensk fotboll håller på att förändras, lite på samma sätt som i Europa, om än i mindre skala: money talks. MFF har idag så mycket pengar att avståndet ner till de andra lagen, ekonomiskt, är gigantiskt. Kvalar klubben in till CL i år igen blir det ännu större. Trots det vill jag såklart att MFF vinner.
Fredrik Ekelund är författare och kulturskribent, samt spelare i det svenska Författarlandslaget. Andra spelare är Jack Hildén, Jenny Wrangborg och Patrik Lundberg. I höst utkommer Fredrik Ekelunds roman Q, om en medelålders man som upptäcker sin transidentitet.
*Jan Ersa och Per Persa är en dikt av Gustav Fröding, om två män som ägde varsin grannby. ”Jan Ersa och Per Persa, de höllo aldrig fred”.
